Roland Agius

När allianspartierna i valrörelsen hösten 2006 började prata om avdrag för hushållsnära tjänster reagerade socialdemokraterna med dåvarande statsministern Göran Persson surt. Då hette det i vulgärpropagandan att man skall "städa efter sig själv" och att "svenska folket inte ska behöva betala Reinfeldts städning". Sossarna menade att förslaget med avdrag för hushållsnära tjänster innebar att man tog från de fattiga och gav till de rika eftersom de fattiga inte hade råd att anlita städhjälp. En av de mest högljudda i den debatten var den dåvarande statsministern.

Men nu har den gode Persson svängt om. Avdrag för hushållsnära tjänster har blivit en alldeles utmärkt reform. Godsägareparet Göran Persson och Anitra Steen har tillsammans med 32 000 andra ansökt om att få göra ett sådant avdrag. Enligt vad som uppgivits vill paret göra avdrag för hushållsnära tjänster med inte mindre än 50 000 kr för 2007. Det nedvärderade "pigavdraget" har plötslig förvandlats till högsta visdom. Godsägareparet kan nu på sin herrgård omge sig med "pigor och drängar" och svenska folket får betala lyxen.

Tro nu inte att paret Persson-Steen på något sätt är unika inom socialdemokratin. Det spelar ingen roll om de heter Persson, Steen, Sahlin, Nuder, Ulvskog eller Östros. De är alla stöpta i samma form.

Hovrätten gjorde det lätt för sig när den frikände förre Skandiachefen Lars-Eric Petersson, tycker överåklagaren Christer van der Kwast som drivit bonusmålet genom två instanser. - Domen är oerhört torftig, säger han i dagens Sv. Dagbl. Den dålige förloraren har talat. I kommentaren finns inte ett uns av självkritik från van der Kwasts sida. Att åtalet av Petersson var undermåligt, ensidigt och torftigt inser han naturligtvis inte. Därför var det också en lätt match för hovrätten att komma till det beslut den gjorde. När åklagaren gör så dåligt ifrån sig är det inte mer än rätt att domstolen sågar honom längs fotlederna. Och det var det hovrätten gjorde i detta mål.

Christer van der Krafts bästa gren är att skapa stora rubriker. På den punkten lyckas han väldigt ofta. Minsta lilla skitsak - som t.ex. den vindrickande statssekreteraren - tar han på fullt allvar upp som ärende och skapar stora tidningsrubriker. Hon lät sig bjudas på vin för några hundralappar och genast börjar den rubrikhungrande överåklagaren att prata om mutbrott. Som så många gånger annars lägger han sedan ner utredningen. Målet med aktionen var ju uppnådd: Stora tidningsrubriker!

När sådana här saker påtalas för honom har han numera börjat säga.: - Det börjar närmast nå förtalsnivå. Men vad ska människor som den berörda statssekreteraren och förre Skandiachefen säga. Vilka personliga tragedier har inte de orättvist utsatts för till följd av överåklagarens bristande kompetens och omdöme. Den tanken finns förmodligen inte i van der Kwast huvud.

Det lider mot jul och antalet konserter ökar lavinartat. I lördags fick hustru Gunnel och jag för oss att vi skulle lyssna till en något annorlunda julkonsert. Vi undersökte utbudet och bestämde oss för ett besök i Gottsunda kyrka där Radbandet och Ulrika Andersson bjöd på en jazzinspirerad julstämning. 

I Hans Anteheds arrangemang förvandlades den traditionella julmusiken till en musikupplevelse av oanad höjd. Aldrig tidigare i mitt drygt 70-åriga liv har julens sånger varit så välljudande som den där eftermiddagstimmen i Gottsunda kyrka då jag kunde lyssna till jazzinspirerande  arrangemang av "Bereden väg för Herran", "Hosianna" och "Stilla Natt" m.fl. framförda av Ulrika Andersson och sex medelålders "buspojkar".

Jag är till vardags inte så kyrklig av mig men i fortsättningen skall jag i alla fall hålla ögonen öppna för framträdanden av Radbandet. För håller de den kvalitet de hade i lördags är det inte så svårt att förstå, att de alltid fyller kyrkan med folk. Och att fylla kyurkan med folk ingår väl numera knappast i Svenska Kyrkans ambition. Förnyelse av gudstjänst- och församlingsarbete är väl inte precis deras starka sida. För egen del har jag Stenhagenprästen Mats Jonssons försök till fönyelse på det området i färskt minne. I hans fall var det var det kyrkans mörka krafter, fjärran det kyrkliga kärleksbudet, som fick gå segrande ur striden. 

Nu är Radbandet inte någon ny företeelse. Orkestern har funnits sedan början av 1990-talet och har allt sedan dess varit en viktig del  i Gottsunda församlings gudstjänstliv. Repertoaren består merendels av psalmer som arrangeras och framförs med jazzens förtecken men här finns också inslag av nordisk folkton och amerikansk kyrkomusik. Radbandets sakrala repertoar ger med jazzinslaget psalmsången en ny dimension något närmare himlen inte minst med hjälp av Ulrika Anderssons välljudande röst.

Radbandets medlemmar Hans Antehed, piano, Bertil Dovelius; kornett/trombon, Jan Lindstedt, tenorsaxofon, Bert Eriksson, klarinett, Staffan Nyström, bas och Roy Ramsell, trummor hade dagen till ära förstärkts med Ulrika Anderssons vackra sång. Bertil Doveliiius och Ulrika Andersson möter vi även i kören Voces.

Men var fanns den självutnämnda musikeliten i Uppsala. Gottsunda kyrka var visserligen fylld till sista stolen men jag såg ingen från den s.k. "eliten". Var fanns ni Jan-Erik Wikström, Ola Carlsson. Bo Ingvar Kollberg m.fl. eller är det bara stugan på Vaksalatorg som duger åt er?

Fredspristagaren Al Gore, som besöker Stockholm i dag, beklagar att det verkar som om USA försöker blockera processen på Bali. Gore gratulerade också Sverige till att vara ledande i kampen mot klimathotet.

Ett bra betyg från den person i världen, som i det här avseendet vet vad han talar om. Och det var varken socialdemokrater eller s.k. miljöpartister som fick berömmet. Nej, berömmet tillföll den regering som sossar och miljöpartister i tid och otid kritiserar för att den inte gör något mot klimathotet.

När jag hör hans namn, tänker jag osökt på folkmord och järnhårt förtryck. Demokrati och mänskliga rättigheter var för honom okända begrepp. I mina ögon är han en av världshistoriens mest fasansfull personer - kanske den allra värsta - som någonsin funnits, Men han var också korgosse, poet, prästseminarist, bankrånare, bolsjevik, förförare, gangster, sjörövare, mordbrännare, revolutionär, oöverträffad massmördare m.m.; allt förenat i en karismatisk utstrålning. Så här långt förstår envar att beskrivningen avser  Stalin. 

I Uppsala firade i helgen vänsterpartisterna, som kommunisterna i dag kallas, sina 90 år i Uppsala utan att skammens rodnad syntes på deras kinder. Partibossen Lars Ohly gästade staden och höll tal på Stora Torget inför ett dussin åhörare. I sitt tal berättande han om vilka stordåd han och hans kommunistiska vänner åstadkommit under de 90 åren i Uppsala.

Lars Ohlys tal måste naturligtvis hänföras till skrönornas värld. Dessbättre har kommunisterna-vänsterpartisternas inflytande under de 90 åren aldrig varit sådant - varken i Sverige som helhet eller lokalt i Uppsala -  att de på något sätt kunnat påverka skeendet. Låt oss hoppas att den trenden håller i sig.

Socialdemokraternas ordförande Mona Sahlin tog i går till orda och menade att svartbetalande borgerliga politiker drar ner anseendet för alla politiker. På den punkten har hon säkert rätt. Även jag tror att politikerföraktet under de senaste veckorna har puttats ned en bit till närmare bottenläget.

Det märkvärdiga är att Mona Sahlin nu frågar om det finns en kultur inom borgerligheten i allmänhet och moderaterna i synnerhet  där man så till den milda grad ogillar skatter att man anser sig kunna ta friheter att bryta mot reglerna. Mona Sahlin är en modig kvinna som vågar ta något sådant i sin mun. Tror hon på fullt allvar att väljarna har glömt Tobleroneaffären? I så fall finns det anledning att påminna om den.

Inför valet av ny partiledare för socialdemokraterna avslöjades i oktober 1995 att dåvarande statsrådet Mona Sahlin använt det kontokort hon hade tillgång till i tjänsten för privata ändamål. Hon hade köpt varor, hyrt bilar för privat bruk samt tagit ut kontanter på kortet. Bland de inköpta varorna fanns två Toblerone, vilket gav affären dess namn. Mona Sahlin kallade det förskott på lönen men det tolkades av de flesta som att Mona Sahlin tagit räntefria lån på riksdagens bekostnad.

Sahlin hävdade att anledningen till att hon inte hade påtalat sitt privata bruk av kontokortet, samt att kostnaderna inte dragits från hennes lön, var oklara rutiner vid statsrådsberedningen. Den förklaringen var det inte många som trodde på. Det fanns, visade det sig, dels regler som föreskrev att riksdagens kontokort inte fick användas för privata utlägg, dels dokument som beskrev hur man som kontoinnehavare skulle reglera utlägg av privat natur. Vid ett tillfälle förklarade Sahlin kortanvändandet med att "jag tog ut ett förskott på lönen, och det kan väl de flesta göra." Samtidigt framkom också uppgifter om svart dagmamma obetald TV-licens och ett stort antal P-böter som gått till kronofogden.

Vid en presskonferens den 16 oktober tillkännagav Sahlin att hon skulle ta en time out. Hon reste därefter med familjen, en assistent och två Säpo-livvakter till Mauritius. Vid en presskonferens den 10 november meddelade hon sin avgång. Hon förklarade samtidigt att hon inte längre kandiderade till posten som partiledare för socialdemokraterna inför partiledarvalet i mars 1996. Efter det att bland andra Jan Nygren avböjt valberedningens sonderingar, föll valet i stället på tredjealternativt Göran Persson, som vi sedan fick dras med i många år.

Men, säg toblerone och jag kommer osökt att tänka på Mona Sahlin. Kanske borde hon också  fundera över det lämpliga i att kasta sten när hon själv sitter i glashus.

Häromdagen offentliggjordes planer på att nästa år öppna ett privat sjukhus för barn, barnsjukhuset Martina, vid Sofiahemmet i Stockholm. Reaktionerna lät inte vänta på sig. Kritiken riktade sig inte så mycket mot utökad barnsjukvård utan mera mot att den skulle bli privat. Sossar, kommunister och maskrospartister började inte oväntat orera om att det privata alternativet var orättvist och skulle leda till ett barnsjukvårdens A- och B-lag.

Verksamheten vid det privata barnsjukhuset skulle nämligen finansieras via en privat försäkring, som föräldrar tecknar för sina barn. Det här var något nytt. Det skulle i så fall bli första gången som helt privat barnsjukvård finansierades på detta sätt. Kritikerna saknade den "solidariska" finansieringen och menade att ett sådant här barnsjukhus skulle bara gynna de rika i samhället. Att sedan systemet redan existerar inom andra områden, t.ex. inom tandvården och boendet låtsades man inte om.

På vilket sätt det skulle vara mera tvivelaktigt att lägga sina pengar på sjukvårdsförsäkringar i stället för på boendet var det tyst om. Att vissa besuttna människor har råd att ordna sitt boende på torp för 19 milj. kr med andra "tvingas" bo på torp för 100 000 kr var t.ex. en liknelse som nogsamt utelämnades. Inte heller uppmärksammades att vissa människor har råd att köpa bil för 400 000 kr medan andra, som inte har så mycket pengar, får köra i en begagnad bil för 10 000 kr. Privat finansiering av vissa företeelser är alltså ingenting nytt,

Tanken med barnsjukhuset Martina är att det ska vara ett alternativ till den offentliga vården. En annan viktig beståndsdel skulle vara kortare kötider. Inte minst det senare uppfattar socialismens fundamentalister som stötande. Köandet är en viktig ingrediens i socialistens tänkande och köandet ska omfatta alla.

Ylva Johansson (s) ondgjorde sig över de "orättvisor"  som skulle uppstå om det privata barnsjukhuset kom till. Det förvånar mig inte alls. Hon började sin politiska bana som riksdagsledamot 1988-1991 för kommunisterna. Sedan gjorde hon något som såg ut som den snabbaste karriären någonsin inom socialdemokratin för tre år senare,1994, dök hon upp som skolminister i Ingvar Carlsson socialdemokratiska regering.  I dag omfattas hon av den socialdemokratiska "rättvisan".

Men, vill Ylva Johansson bli tagen på allvar tycker jag att hon och andra socialister med det snaraste bör överge den socialistiska inställningen att "vi gör allting rätt och de andra är illasinnade och orättvisa".  Verkligheten talar nämligen ett annat språk.

I veckan har filmen Flyktingen visats på olika håll i landet. Filmen handlar om numera 86-årige Kazimierz Piechowski, som 1942 genomförde en våghalsig flykt från Auschwitz.. Filmen är ett viktigt dokument och berättar om såväl nazisternas som kommunisternas grymma brott mot mänskligheten.

Piechowskis upplevelser är viktiga ur flera en aspekter. Den frihet han kände omedelbart efter flykten från Auschwitz  blev kortvarig. För honom blev den friheten ingenting annat än en vandring från Hitlers diktatur till Stalins diktatur. Efter rymningen från Auschwitz fängslades Piechowski på nytt, den här gången av Stalins kommunister och nu utsattes han på nytt för en lika grym som omänsklig behandling. Och han var inget undantag. Tusentals motståndsmän, som hade kämpat mot nazityskland, råkade ut för samma öde; de fängslades på nytt fast nu av den kommunistiska diktaturen och utsattes ånyo för tortyr och mänsklig förnedring.

Berättelsen om Kazimierz Piechowski får min kropp att skaka av ilska. Ilska över att det fortfarande i vårt samhälle finns människor som är så illa dåligt utrustade att de fortfarande hyllar irrläror som nazism och kommunism; och då hjälper det föga att de i dag  kallar sig sverigedemokrater alternativt vänsterpartister.

PS  Kazimierz Piechowski fick vänta ända till kommunismens fall 1989 innan han kunde kalla sig en fri man. DS

Kommunala bolag bör inte finnas. Kommunal verksamhet ska bedrivas i sådana former att offentlighetsprincipen gäller. Är det fråga om spekulativa företag (kommersiell verksamhet) finns det inga skäl i världen att kommunen ska vara med i leken. Huvudregeln är att det kommunala företaget inte  får vara ett berikande av kommunens kassa så att den kommunala beskattningen i motsvarande mån begränsas. men också att skattebetalarnas pengar inte får användas till att ge det offentligt ägda företaget konkurrensfördelar. Detta är en huvudregel som visat sig hållbar åtminstone de senaste hundra åren; låt det få fortsätta. Det hindrar inte från att det kan finnas motiv för kommunen att bedriva viss verksamhet i bolagsform. Men motivet måste då vara ett befrämjande av den ekonomiska utvecklingen på orten eller ett direkt tillgodoseende av kommunmedlemmarnas gemensamma behov, dvs. syftet ska vara socialt och icke fiskalt.

Kommersiell kommunal konferensverksamhet passar inte in i den bilden. Detta särskilt som Uppsala enligt International Congress & Convention Associations, ICCA, ranking  över internationella kongresser ligger på andra plats i Sverige efter Stockholm. Detta om något säger mig att kommunen via Uppsala Konsert & Kongress AB sysslar med kommersiell spekulationsverksamhet som på intet sätt kan sägas tillhöra kommunens kärnverksamhet. Däremot är det fråga om utpräglad illojal konkurrensverksamhet riktat mot marknadens privata aktörer. Jag hoppas,  att den  politiska majoriteten, allianspartierna, i Uppsala kommun lever upp till de program de gick till val på 2006 nu också har modet att stoppa ofoget.

Merparten kommunala bolag skapas i akt och mening att förhindra insyn i verksamheten. Koncernövergripande bolag som Uppsala Stadshus AB har, oavsett vad stadsdirektören och vissa politiker säger, ingen annan uppgift än att mörka för allmänheten. Kommunstyrelsens ledamöter ömsar skinn och börjar plötsligt kalla sig "Styrelsen för Uppsala Stadshus AB". Och det blir närmast absurt när politiskt tillsatta ledamöter i kommunala bolagsstyrelser sägs vara förhindrade att diskutera frågor med sina partikamrater och enligt aktiebolagslagen är förbjudna att se verksamheten ur ett större perspektiv än bara bolagets.

Kommunala bolag är ett otyg. När den demokratiska kontrollen minskar, som i kommunala bolag, riskerar det att bli en tummelplats för verksamhet som aldrig skulle kommit ifråga i offentlighetens ljus. Och med tanke på hur tungt investerade uppsalaborna är i Uppsala Konsert- och Kongresshus vid Vaksalatorg så förtjänar de att få veta vad som pågår där ekonomiskt. Med den nuvarande konstruktionen är detta inte möjligt.

Detta är bekymmersamt och det är konkurrens på olika villkor. Här har vi att göra med ett kommunalt bolag som erbjuder konferensmöjligheter, som privata aktörer kan göra lika bra eller bättre. Hos mig ligger det i ryggmärgen att det marknaden kan göra och redan gör ska det offentliga inte ägna sig åt. Konkurrens är naturligtvis ett utmärkt verktyg, men konkurrensen fungerar bara om den sker på någorlunda lika villkor. I fallet med Uppsala Konsert & Kongress sker inte konkurrensen på lika villkor. Det bolaget favoriseras med skattepengar  på ett sätt  som privata aktörer på marknaden saknar.

Det kommunägda konsert & kongressbolaget har redan efter någon månad i drift fått hundratals miljoner kronor (200 milj. kr i nedskrivning av byggnadens produktionskostnad, aktieägartillskott i okänd omfattning och  många 10-tals milj. kr av skattemedel till löpande driftkostnader i bidrag från skattebetalarkollektivet. Och då ska alla veta, att det finns ingen som helst anledning till att Uppsala kommun med skattebetalarnas pengar ska konkurrera ut privata aktörer inom sfären konferenser. Det är illa nog att man redan gör det inom områden som hälsa, spa och restaurang med kommunägda Fyrishov AB som aktör och snart också med ett kommunalt P-garagebolag, som redan innan det öppnat låtit meddela, att de tänker använda skattepengar till att pressa priset att parkera, dvs. försätta marknadskrafterna ur spel.

Det var bättre förr!

Nu är det hög tid för alliansregeringen  att dra åt tumskruvarna. Det svenska folket utsätts för en ständigt ökad stress. Mer pengar i plånboken skapar större stress. Detta om man får tro en aktuell forskningsrapport från Göteborgs universitet. Där har en forskare, Jörgen Larsson heter han, kommit fram till att ju mer pengar man tjänar desto mer tidspress upplever man. Han har också kommit fram till att nästan hälften av alla heltidsarbetande småbarnsmammor vill gå ner till deltid. Vad säger de fackliga organisationerna, sossarna och "tokvänstern" om detta, som nu kan betraktas som vetenskapligt bevisat (??).

I rapporten, som bär titeln "Om föräldrars tidspress - orsaker och förändringsmöjligheter", heter det vidare att "det finns ett starkt samband mellan hög inkomst och upplevd tidspress". "För männen kan det ha att göra med att de äger villa, båt, sommarstuga och annat som tar mycket tid. Men för kvinnor med höga inkomster handlar det om att det är tidskrävande med alla vardagliga inköp, t.ex. att hålla familjemedlemmarnas garderober uppdaterade".

Vilket trams och vilket slöseri med forskningsanslagen!

När jag läste detta kom jag osökt att tänka på en episod från början av 1980-talet då jag satt i styrelsen för Byggforskningsinstitutet i Gävle. Där fanns en forskare som hade studerat årstidernas påverkan på bostadsområdet. I trevligt utformade fyrfärgsbroschyrer visade han sina vetenskapliga rön för oss i styrelsen. Forskningsresultatet bestod i att bostadsområdet ändrade karaktär i takt med årstiderna.

Den gången kunde jag inte hålla mig mattan varför jag ställde den ofina frågan om han på fullt allvar menade att han alldeles själv kommit fram till denna enastående upptäckt?

Det var en fråga jag egentligen inte fick ställa. Jag fick tidernas utskällning av institutets föreståndare för mitt tilltag att ställa en så ofin fråga.

Samtidigt med detta trams kom härom dagen en rapport som säger att under 2007 har de svenska hushållens plånböcker blivit tjockare än någonsin. Detta som ett resultat av alliansregeringens politik. Att sedan Ants Nuders pojke Per inte förstått detta är en annan femma och beror nog mera på sonens oförmåga att tillgodogöra sig saklig information.

Alltnog, de allt tjockare plånböckerna har lett till en köprusch utan like. Allt fler tekniska prylar fyller just nu de svenska hemmen. Eftersom hushållens inkomster just nu stiger i bra takt skapas också möjlighet att köpa det alla senaste, oavsett om det är mobiltelefon, platt-TV eller bärbar dator. Under 2007 räknar detaljhandelsstatistiken med att vi svenskar kommer att köpa 800 000 platt-tv och det är ett rekord utan like.

Snälla regeringen, stressa inte ihjäl oss!

Finansinspektionens dom över Carnegie Investment Bank blev med all rätt hård. Carnegie tvingas nu byta såväl styrelse som VD. Dessutom ska företaget betala ett skadestånd på 50 milj. kr. Men så klassas bolagets svindlande affären också som en av Sveriges största finansskandaler.

Ägarna till och styrelsen och VD för Carnegie har absolut inte tagit det ansvar för bolaget som det funnits anledning att förvänta. Mot den bakgrunden är naturligtvis finansinspektionen kraftfulla agerande positivt. Men man kan också fundera över om inte finansinspektionen i detta fall vaknade väl sent. Med tanke på att det fick gå drygt två år med svindlande affärer inom Carnegie utan att finansinspektionen reagerade måste man nog också fråga sig om det inom inspektionen finns den rätta kompetensen. Jag kan i alla fall inte låta bli att ställa den frågan.

Närmast parodiskt blir det när uppsalabon och socialdemokraten Thomas Östros försöker skjuta över skulden för det inträffade på finansmarknadsminister Mats Odell. Det är ju inte finansmarknadsministern som finansinspektionen kritiserat utan bolaget Carnegie. Östros går här tillsammans med andra representanter för "tokvänstern" som kräver att Odell ska lämna regeringen. För egen del kan jag bara konstatera att Östros befinner sig i dåligt sällskap. Dessvärre gör han det numera allt oftare.

Investmentbanken Carnegie har betett sig skandalartat. Inom bolaget har det varit lite av "Vilda Västern Kultur". För detta straffas nu bolaget, och det med all rätt. Sedan har vi en statlig byråkrati, finansinspektionen, med uppgift att ha sådan kontroll över finansmarknaden att sådana här affärer inte uppstår. Det tog väldigt lång tid  för den kontrollapparaten att komma underfund om vad som var på gång. Det gör att jag ifrågasätter om den rätta kompetensen finns där den borde finnas. Här är Thomas Östros delaktig; han ingick i den regering som förordnade inspektionens generaldirektör, som i sin tur inte förmått att bygga upp den rätta kompetensen inom inspektionen.

- Det är ingen synd att dansa, det är bara synd om den man trampar på tårna, sa Fredrik Lautmann, kyrkoherde i Leksand, när han i lördags eftermiddag invigde 2007 års upplaga av Musik vid Siljan. Den gamla kyrkan i Leksand var till bredden fylld av en entusiastisk publik som ville lyssna till Stockholms Barockorkester och deras konsertprogram Dancing Bach. En fantastisk föreställning och det gick bara inte att låta bli att köpa deras CD, som dessutom blivit Grammisnominerad. Det var också ett mycket stolt kommunalråd, Bo Pettersson (c), som hälsade den stora invigningspubliken välkommen till Leksands kyrka.

I onsdags (13 juni 2007) antog kommunstyrelsen i Uppsala ett regelverk för ?utmanarrätt?. Det var ett beslut, som visar att alliansstyret i Uppsala tänker sunt och rätt. Regelverket med utmanarrätt innebär att den som vill överta driften av en kommunal verksamhet ska kunna utmana kommunen genom att lägga ett förslag som leder till lägre kostnader och bättre effektivitet än när kommunen själv driver verksamheten.

Enligt det antagna regelverket får i princip all verksamhet utmanas. Några undantag har gjorts för strategiska ledningsfunktioner och sådan verksamhet, som enligt lag inte kan läggas ut på entreprenad (t. ex. myndighetsutövning).

Den nämnd, vars verksamhet utmanas, är skyldig att seriöst pröva utmaningen. Den prövningen ska leda till ett avgörande om verksamheten ifråga ska bli föremål för upphandling eller om verksamheten även fortsättningsvis ska drivas i egen regi med kommunal personal. Kan den som utmanar kommunen visa att han/hon/de kan utföra den kommunala verksamheten billigare och bättre än kommunen ska verksamheten bli föremål för upphandling. Kommunens egna medarbetare, som inte bildat någon juridisk form för att överta verksamheten, ska enligt regelverket erbjudas hjälp att ordna den detaljen.

Kommunstyrelsens ordförande Gunnar Hedberg(m) lovordar beslutet i den lokala tidningen och menar att det här är ett såväl klokt som viktigt beslut. Det är bara att hålla med honom.

Beslutet om utmanarrätt hann inte ens protokollföras förrän den första utmaningen kom. Det var kommunens förskolechef Pia Sparreskog, som tillsammans med tre andra chefer inom  förskolan, som med stöd av utmanarrätten förklarade sig villiga att ta över alla förskolor i kommunen och driva dem i privat regi.

Förskolechefernas utmaning uppfattas genomgående positivt av kommunens förskolepersonal. ?Deras utmaning är en logisk konsekvens av politikernas planer?, säger t.ex Olof Petrusson, förskolechef vid Backens förskola, och han får medhåll av många av kollegerna runt om i kommunen. Genomgående tycks det vara så att förskolepersonalen föredrar att samtliga förskolor drivs i privat regi än att fortsätta med kommunen som huvudman eller att splittra upp förskolorna på olika entreprenörer.

Men den här utmaningen blev för mycket för ordföranden i produktionsnämnden för vård och bildning, Fredrik Sjöberg (fp), med ansvar bl.a. för kommunens förskolor. Hos honom fanns inte en tanke på en ?seriös prövning av utmaningen?. Utmaningen som sådan innehöll ju dessutom stark kritik mot det sätt Fredrik Sjöberg ledde verksamheten. Och Fredrik Sjöberg själv har uppenbarligen inte fattat någonting om vad allianspartierna ville åstadkomma med regelverket för utmanarrätt. Därför tvingade han förskolechefen, som i enlighet med alliansens/kommunstyrelsens regelverk utmanade honom, att avgå som kommunens förskolechef.

?Vi har träffat en överenskommelse med den lösningen som innebörd?, säger nu Fredrik Sjöberg. ?Struntprat?, säger förskolechefen, ?vi har ingen överenskommelse; jag blev tillsagd att gå hem. Min uppfattning är att jag blev avstängd från mitt jobb?.

Min uppfattning är att beslutet om ?utmanarrätt? var klokt och förståndigt. Den kommunala förskolans chefer har följt utmanarrättens regelverk, Fredrik Sjöberg (fp) har ingenting förstått. Ska tanken med en utmanarrätt i kommunen kunna lyckas får det naturligtvis inte leda till att de kommunalt anställda, som utmanar kommunen, riskerar att få sparken från sina jobb.  Slutsatsen bör därför bli att ?politiker? som Fredrik Sjöberg tvingas lämna sitt ordförandeuppdrag. Han kan mycket väl ställas åt sidan i avvaktan på att han utvecklat en bättre politisk fingertoppskänsla. Just nu är han ett hot mot en bra reform.