Byggnadsfirman Anders Diös
Byggnadsingenjören och storbyggmästaren Anders Diös[1], född den 21 februari 1891 i Våmhus socken i Dalarna, bildade 1921 i Sala Byggnadsfirman Anders Diös, som han successivt under åren 1926-1928 flyttade till Uppsala. Byggverksamheten växte kraftigt och Diös skyltar kunde med tiden ses vid byggarbetsplatser i hela landet även om det var viss koncentration till Uppland och Dalarna och särskilt till orterna runt Siljan. Det här bidrog till att Diös blev ett för allmänheten mycket känt namn. Härtill kom att Anders Diös tidigt fick rykte om sig att bygga med god kvalitet. I Uppsala kom han också att bli "storbyggmästaren" som med höga ambitioner alltid satsade personligt engagemang i varje uppgift.
Lite på skämt men säkert också med inslag av djupt allvar brukade Anders Diös då och då åberopa det gamla kinesiska talesättet som sade att "ditt första hus ska du bygga för din ovän, ditt andra för din vän och ditt tredje för ditt eget bruk". Det här var, menade Anders Diös, grundvalen för byggfirmans byggande i egen regi. "Vare sig jag själv eller någon annan ska förvalta huset är det viktigt att det är rejält byggt", brukade han säga. Fusk och slarv vill han inte veta av. Ambitionen skulle vara hög.
År 1963 var Byggnadsfirman Anders Diös Sveriges näst största byggföretag med nära 3 000 anställda årsarbetare. Fortfarande 1989 var bolaget en stor arbetsgivare. Detta år hade bolaget 3 860 anställda och omsättningen uppgick till 4,9 miljarder kronor.
Byggentreprenadverksamheten avyttrades i två omgångar, 1987 och 1990 då den sista delen av byggrörelsen såldes till SIAB, som senare gick upp i NCC. Byggnadsfirman Anders Diös bedrev en omfattande verksamhet med byggen av många olika slag från bostadshus till offentliga byggnader, kyrkor och industribyggnader.
Anders Diös personliga intresse för kulturminnesvård kom till uttryck i ett stort antal betydande restaureringsarbeten, t.ex. Rikssalen på Uppsala slott 1931-32, Uppsala Domkyrka 1935-1976, Skoklosters slott 1968-1972, Palmhuset i Trädgårdsföreningen i Göteborg 1982-1984 m.fl. Själv var Anders Diös mycket stolt över vad han åstadkom med Vaksalaskolan i Uppsala, som han byggde 1925-1926[2]. Det skolbygget var också hans första bygge i Uppsala. Anders Diös verkade också som mecenat i olika kulturella sammanhang och han gav ut ett 30-tal böcker och skrifter av varierande omfattning som beskrev verksamheten inom "firman" som han helst av allt kallade sitt företag. I koncernen, som på senare tid kom att heta Diös AB, kvarstod länge ett omfattande fastighetsinnehav, som numera är avyttrat. Diös AB hade också ägarintressen i AB Adeförvaltning, Adeprojekt, Upplandsbetong AB, Dahlströms fastighetsservice AB, Studentstaden i Uppsala, Uppsala Sience park, m.fl.
Lite på skämt men säkert också med inslag av djupt allvar brukade Anders Diös då och då åberopa det gamla kinesiska talesättet som sade att "ditt första hus ska du bygga för din ovän, ditt andra för din vän och ditt tredje för ditt eget bruk". Det här var, menade Anders Diös, grundvalen för byggfirmans byggande i egen regi. "Vare sig jag själv eller någon annan ska förvalta huset är det viktigt att det är rejält byggt", brukade han säga. Fusk och slarv vill han inte veta av. Ambitionen skulle vara hög.
År 1963 var Byggnadsfirman Anders Diös Sveriges näst största byggföretag med nära 3 000 anställda årsarbetare. Fortfarande 1989 var bolaget en stor arbetsgivare. Detta år hade bolaget 3 860 anställda och omsättningen uppgick till 4,9 miljarder kronor.
Byggentreprenadverksamheten avyttrades i två omgångar, 1987 och 1990 då den sista delen av byggrörelsen såldes till SIAB, som senare gick upp i NCC. Byggnadsfirman Anders Diös bedrev en omfattande verksamhet med byggen av många olika slag från bostadshus till offentliga byggnader, kyrkor och industribyggnader.
Anders Diös personliga intresse för kulturminnesvård kom till uttryck i ett stort antal betydande restaureringsarbeten, t.ex. Rikssalen på Uppsala slott 1931-32, Uppsala Domkyrka 1935-1976, Skoklosters slott 1968-1972, Palmhuset i Trädgårdsföreningen i Göteborg 1982-1984 m.fl. Själv var Anders Diös mycket stolt över vad han åstadkom med Vaksalaskolan i Uppsala, som han byggde 1925-1926[2]. Det skolbygget var också hans första bygge i Uppsala. Anders Diös verkade också som mecenat i olika kulturella sammanhang och han gav ut ett 30-tal böcker och skrifter av varierande omfattning som beskrev verksamheten inom "firman" som han helst av allt kallade sitt företag. I koncernen, som på senare tid kom att heta Diös AB, kvarstod länge ett omfattande fastighetsinnehav, som numera är avyttrat. Diös AB hade också ägarintressen i AB Adeförvaltning, Adeprojekt, Upplandsbetong AB, Dahlströms fastighetsservice AB, Studentstaden i Uppsala, Uppsala Sience park, m.fl.
[1] Bäst leva djärva, givmilda män, kan man läsa i Havamal. Detta citat har också använts för att beskriva Anders Diös, 1891-1986, eller Djus Anders Viktor Andersson, som han också hette, beundrad donator från Indors by i Våmhus socken i Dalarna. Grundaren och ledaren under många år av byggnadsföretaget Diös. Fostrad i skolan av bl.a Anders Zorn själv visade Anders Diös under sin levnad på dalkarlens känsla för arv och hembygd. Ett av hans självklara verk är Zorngården i Mora, det hedersuppdrag som förverkligades och som numera ger oss uppenbara möjligheter att komma nära Zorn. När Anders Diös själv summerade sade han: Arbetet har hållit mig igång och jag har trott på vad jag startat. Jag känner stor glädje i arbetet. Sen´ måste man också tro på framtiden och dessutom vara lite nyfiken.
Kanske kan man också känna stämningarna hos Anders Diös när han berättar om hur han som liten på morfars arm bars ut i fjuset, ladugården, strax före skiftet till 1900-talet.
Efter att ha skött sina djur gömde sig morfadern bakom krubban för att be. Fylld av vördnad för den gamle mannen förstod jag att religionen betydde mycket. Faktum är att hela mitt liv blev uppbyggt av denna min morfars tro. Sålunda vill jag tacka Gud för mitt långa och rika liv som jag blivit given.
Källa: Anders Diös - Mannen och hans verk (Dalaförlaget)
[2] På 1970-talet, då författaren till denna bok var finanskommunalråd i Uppsala sa Anders Diös till mig: "Du kommer väl ihåg Agius, när jag 1926 kom till Uppsala och började bygga Vaksalaskolan….". Den gången hade jag fullt upp med att förklara för "farbror Anders", som han också kallades, att vid den tidpunkten (1926) var jag inte ens en glimt i mina föräldrars ögon.
Kommentarer
Trackback
Trackback-URL för detta inlägg:
http://app.blogg.se/index.bd?fa=tb.add&id=2213242
http://app.blogg.se/index.bd?fa=tb.add&id=2213242